Lördag kväll .
Alla mina gamla ord, vartenda ett, passar sig bättre i min nutid än i min dåtid. Märkligt.
Man skulle väl kunna säga att jag var lite speciell som liten men.. det känns nu, när jag läser allt det där gamla, som om jag skrivit till mig själv fast flera år senare, som för att jag ska förstå på riktigt vad som händer. Och det är så. Det är sant.
Jag viskade
för att inte orsaka sprickor i luften runt omkring.
Mina andetag under dina fingrar
kontrollerade varje rörelse.
Levde inte utan dig
Kunde inte
Din närhet orsakade skyfall i mina vener.
Träffsäkra inpulser trängde rakt in i mitt inre
genom min hud.
För du viskade
det jag redan visste;
att livet inte var något för mig.
Att jag glömt vägen till gryningen.
medan mörkret dansade i mina fotspår.
För jag såg aldrig, men månen lös över mig
för att överrösta natten.
Och att livet hade räddat sig själv
Om jag bara låtit ditt hjärta slå sig in i mitt!
skrivet 2007-03-15 kl 19:35
Aj..
Kommentarer
Trackback
