Get Me of Your mind .
Gamla borttappade ord - och, inser jag sedan, de är så mycket större nu - kan bara redovisa Historien. Kan aldrig Ljuga.
Som en spegel reflekterar de den olidliga Sanningen, ful som den ofta är, och sår rivs upp och aldrig slutar de att svida. Kanske är det dumt att spara (bara) ord, särskilt som de oftar gör så mycket mer ont Nu än vad de gjorde Då, när man plötsligt insér att man redan då insåg och ändå har man inte Lärt Sig Läxan.
Och här är beviset:
"JAG ÄR SÅ ARG
fast ändå inte
Jag kan inte vara arg på dig
och det gör mig förbannad
men kanske mer på mig själv
och det är inte rätt.
Vad har jag då gjort för fel?
Jag har försökt
jag har kämpat
men du,
du tittar bara på
och hoppas att jag ska ge upp så fort som möjligt
så att allt
ska kunna bli som förr
Men du förstår inte
att det aldrig
aldrig någonsin
kommer kunna bli som förr."
Och då var det inte alls som det var nu.
Jag kände inte Dig då.
Som om jag skrivit till mig själv, som en stor röd varningsskylt; STOPP!
- Ta en paus och se över läget.
Det värsta är att det händer mig hela tiden. Gamla borttappade ord är så Värdefulla. De varnar mig, ber mig pausa, ber mig stanna, ber mig släppa taget.. för att en gång har jag redan vetat det jag just fått lära mig av misstag som må vara helt annorlunda men som ändå speglar samma sak, samma situation. Trots allt är det ändå samma hjärta, samma stolthet, samma spegelbild som krossas.
Och jag känner mig dum. Kan jag aldrig lära mig att lyssna på mig själv?
Jag har ju ändå rätt - inte alltid, men nästan.
